fivepersonalities.blogg.se

Jag stod och kollade runt i det kalla, mörka och dystra rummet. Det skulle bli skönt att lämna detta dårhus, förgott. Varje gång jag lämnar en familj hoppas jag på att nästa är bättre, men det är tvärt om. Varje familj blir bara värre och värre, men har jag något val? Mina tankar avbröts av taxin som tutade utanför. Jag hände min svarta tygväska som lutade mon dörren, över axlen och gick ut från rummet. Mer än en tygväska behövde jag aldrig, för det var inte mycket som jag ville ha med mig som minne till nästa familj. Det ända som lade nerpackat var min dagbok, min telefon och en nalle som min mor hade lämnat med mig. 

Jag småsprang ner för trapporna och skyndade mig ut till taxibilen. Mrs och Mr Conord stod vid ytterdörren, och bar ett stort leende. Tro mig, nöjet var på min sida. Jag ställde mig framför den gula taxibilen och kollade mot dem.

"well, bye then." sa jag och hoppade in i taxibilen. Dem sa ingenting. Inte för att jag hade förväntar mig någonting, men jag hade endå bott hos dem i 4 månader, någonting hade dem väl att säga. Istället så gick dem tillbaka in i huset och smällde igen dörren. Jag suckade och stände igen bildörren och pluggade in hörlurarna i telefonen och bilen körde iväg. Det lilla, bruna huset var snart borta ur min syn och skulle aldrig mer komma tillbaka. Skönt!

 

7 timmar senare så stannade bilen framför ett stort vitt, vackert hus. Framsidan av husen var prydt av massor vacka blommor i alla dess färger och former, det fanns en stenad gång fram till farstun och en liten grusad gång som ledde till bakgården. Fasinerad öppnade jag bildörren och klev ut i den varma, kvava luften. Men min väska hängande på axlen och mobilen nerstoppad i min svarta kofta gick jag med sakta steg mot ytterdörren. 

Jag förde högerhanden mot den stora trädörren och knackade. Jag fixade snabbt till mitt röda, mellanlånga hår och rättade till min svarta beanie. Det tog någon minut innan dörren öppnades. En ung kille, skulle gissa på att han var i min ålder, öppnade. Han var längre än mig, mycket längre, hans blonda hår lade platt på hans huvud, han bar ett par beiga chinos och en blågrön tröja med trycket "free hugs" på. 

"Hello, you must be Samantha!" sa han med en dialäkt som visade att han inte var härifrån. "I'm Niall." Hälsade han och sträckte fram handen. Hans tandställning blinkade till varje gång han öppnade munnen. 

"Nice you meet you Niall." sa jag och skakade hans hand. "You can call me Sam by the way." Sa jag och han släppte in mig. Jag sparkade av mig mina slita, svarta converse och ställde dem sen till rätta i skostället. 
"Mom, Dad!" Ropade Niall och jag hörde plötsligt tunga steg från ovanvåningen. En kvinna, runt 45 års åldern och en man runt 50 års åldern dök upp i trappan. 
"She's finally here!" utbrister kvinnan. Hon går snabbt fram till mig och ger mig en varm och vänlig kram. 
"I'm Maura, and this is Bobby." säger hon och vänder sig mot mannen. Jag kunde höra i hennes röst att hon är en omtänksam och vänlig kvinna, och hade känslan att hon kommer behandla mig bra. Bobby, som mannen hette, sträckte fram handen och jag skakade den glatt. Hans hand var en aning svettig och jag kunde märka på hans ansiktsuttryck att han var nervös. Detta skulle gå bra, det kände jag på mig. 

Maura visade mig upp till mitt rum, som la på ovanvåningen. Hon öppnade en vit trä dörr och innanför dörren fanns ett enormt rum, större än vad jag någonsin har sett. Hela rummet gick i vitt och ljusblått och alla möbler var vita och blåa. En dubbelsäng stod intill en väggen och en enorm walk in closet. Där fanns en utgång till en altan, vilket bara såg så vackert ut. Även ifall jag gillade de små, mörka och instängda rummen jag var van vid, så kunde jag inte låta bli att bli förälskad i mitt nya, ljusa rum. Jag slängde min väska intill sängen och snurrade runt i rummet. Det var otroligt! 

 

Jag gjorde mig hemmastadd och en halvtimme senare kallade Maura ner mig till köket för kvällsmat. Jag tog en snabb kik i speglen som hängde på insidan av dörren och kollade på min spegelbild. Svarta, håliga tights, ett par svarta slitna jeans-skjorts, en röd och svart rutig skjorta och en beanie. Jag slänge mössan på sängen, rättade till håret och begav mig mot köket. Köket låg intill hallen, så det var inte så svårt att hitta i det stora huset. Familjen satt redan ner vid köksbordet och maten, som luktate otroligt gott, var redan framdukad. Jag satte mig ner brevid Niall, som log glatt. 

Middagen var trevlig, alla var trevliga och maten var perfekt. Jag hade aldrig ätit såhär god mat förrut. 

"Niall, could you take Samantha to shopping? I suppose she need new chlothes." Sa Maura glatt och kollade frågande på mig. 
"I.. I don't have any money" Stammade jag nervöst fram. Visst, jag behövde nya kläder, men inte ville jag väl att dem skulle betala allting. 

"Sweetheart, ofcourse we pay!" sa hon som om det inte vore något problem alls. Jag nickade och visade att det var okej för mig. Niall nickade också, och log med hela ansiktet. 

 

Tjugo minuter efteråt så vart jag och Niall inne i stan, och vi hade shoppat en hel del. Vi bestämde oss för att stanna till vid Starbucks för en kopp kaffe. Vi gick in genom den stora, fancy entren och möts av en underbar, vanilj och kaffe doft. 
"You can take a seat, so can i pay. What do you want?" Frågade jag Niall, och ställde mig i kön. 

"I can take a Vanilla latte." Sa han och gick sen och satte sig vid ett litet, runt bord bredvid ett av de stora fönsterna som vätte ut mot gatan, där alla människor gick. Kön gick ganska snabbt och det var snabbt min tur att beställa. 

"I take two vanilla latte, please" Sa jag och fummlade med pengarna i plånboken. 

"on their way." svarade killen på andra sidan disken. Jag kollade upp på honom och kollade rakt in i ett par bruna, vackra ögon. Jag rodnade, och hade ingen aning om varför, la fram pengarna och tog tag om kopparna. 
"thanks." sa jag snabbt och gav mig bort mot Niall. 

"Finally!" Utbrast Niall och började dricka på sin latte. Jag skrattade lätt åt minen han bar när han brände tungan på den varma latten. 

Vi pratade om en massa saker och kom verkligen överrens, antagligen för att vi är i samma ålder. Jag fick reda på att han kommer på på samma skola som mig, fast en klass över. Det kändes skönt att ha någon som jag kände på skolan. Han frågade om mina förra familjer och när han ställde den frågan så såg jag på honom att han ångrade det. 

"It's okay. I'm not ashamed of it." Sa jag lugnande och förklarade. Jag såg medlidandet i hans ögon undertiden. 

 

När kaffet tog slut så gick vi tillbaka till huset. Jag förklarade att jag hade haft en lång dag, så jag gick upp på mitt rum och la mig. Det tog ungefär tio minuter, sen sov jag som en stock. 

_________________________________________________________________________________________