fivepersonalities.blogg.se

       

 

Jag intalade mig själv att allting skulle gå bra. Allting är bra. Eller är det verkligen det? Jag har inte riktigt känt på hur det känns att ha det bra, så jag vet inte riktigt. Men det folk skulle beskriva bra är nog så jag har det nu. 

De svarta, sotade ögonen kollade tillbaka på mig. De röda läpparna rörde sig i takt med mina. Det vinröda håret la på plats under den svarta beanien. Jag såg helt okej ut. Inte den perfekta men inte heller den värsta. Jag var okej. 

Jag slängde väskan på axlen och kollade runt i rummet som jag nu har spenderat en vecka i. Det har redan gått en vecka sen jag flyttade hit. Veckan har jag mest spenderat instängd på rummet, lyssnandes på musik, eller på Starubucks och småflirtat med killen bakom disken. Han var vacker, det tror jag inte någon kunde förneka. Hans armar var täckta av tatueringar, hans svarta hår var ruffsigt, men ändå perfekt. Hans chokladbruna ögon druknade man i. Men där slutade det. Det går alltid till småflirt, ingenting mer. Jag har sett hur kvinnor i filmer behandlas av män, antingen så visar dem sig att vara kompletta idioter, eller gay. Och jag ville inte riskera mitt hjärta för det. Det var därför det alltid slutade med flirt. 

Jag har umgåtts en del med Niall också, och det har varit skönt. I alla andra familjer har det bara varit jag och någon vuxen, aldrig ett barn. Att känna på syskonskap var någonting nytt, även ifall vi inte var riktiga syskon så känder den endå bra. 

Jag stängde igen dörren och fortsatte ner för trappan. Längst med trappan fanns det en massor av tavlor. Dem flesta var skolfotton på Niall. Där fanns även bilder på Mrs & Mr Horan. Dem ser så lyckliga ut. 

Jag kom ner till hallen där Niall stod och väntade på mig, han hade lovat att åka med mig första dagen till skolan, vilket jag uppskattade. Jag tryckte ner mina fötter i mina converse och visade Niall att jag var klar. 

"Let's go!" skrattar han och håller upp dörren för mig. Jag tackar och går ut till gatan där Nialls Range Rover står parkerad. 

"Wow" viskar jag. Jag kliver in i framsätet, och får snart sällskap av Niall bakom ratten. 

Han startade radion och Free Fallin' av John Mayer startar. Jag skiner upp och börjar sjunga med. Niall märker det och bryter loss han också, och sen sitter vi och sjunger i kör till låten. 

Vägen till skolan tog bara en kvart, och Niall körde in på skolans parkering. Skolan var mycket större än dem andra jag gått på. Där fanns en stor skolgård där man lätt kunde se skolans grupperingar. Vid basketkorgarna och fotbollsmålen stod sportsfantasterna och visade upp sig. Vid bänkarna en bit från byggnaden satt musikerna och spelade gitarr. Intill sportsfantasterna stod cheerleaderna och hejade på. Vid bänkarna mittemot musikerna satt plugghästarna med näsorna i böcker. Jag såg en ledig bänk bredvid ett stort körsbärsträd och kunde se mig själv sittandes där med en bra bok och musik i öronen. Det skulle vara min plats. 

"Are you coming?" frågade Niall roat, och märkte att jag hade fastnat med blicken på trädet. Jag nickade till och klev ut ur bilen. Vi gick igenom skolgården, mot ingången. Om jag sa att jag var nervös så skulle jag ljuga. Jag var helt lugn om hela 'byta skola' grejen, det var inte precis första gången. Under mina 18 år så har jag bytat skola 10 gånger. Så jag börjar bli van. 

När vi kom in så är en massor av röda skåp det första som slår min syn. Folk hänger på skåpen och för konversationer, står och kysser varandra eller så argumenterar dem om någonting. Det ser ungefär ut som vilken high school som helst, som man ser på tv. 

Vi svängde en bit fram och stannade framför en dörr där det stod 'Office'. Jag knackade lugnt och dörren öppnades snabbt av en gammal kvinna. Samtalet gick fort och fick mitt schema samt skåpnyckel. 

 

Jag kollade ner i korridoren och möter en bekant blick. Det kunde bara inte vara sant. Dem chokladbruna ögonen kunde man inte ta fel. Kom inte hit, kom inte hit, kom inte hit. Okej, han kommer hit. Jag lutade mig mot väggen och kollade ner på mitt schema när han kom fram till oss. Såklart så skulle han känna Niall. Jag kände hur mina kinder blossade upp, och försökte dölja det med mitt hår.

"This is Samatha, or Sam." Sa Niall och jag kollade upp när han sa mitt namn. Ett svagt 'hi' kom ut ur min mun. 

Han kollade på mig, rakt i mina ögon och flinade. Varför Niall, varför? 

"I'm Zayn." Sa han och gav mig en snabb nickning. 

"And I'm Liam" Hälsade en kille som jag inte hade lagt märke till. Jag gav ifrån mig ett osäkert leede, och fortsatte sen att glo ner på mitt schema. 

"I have to go, but you'r gonna do fine, yeah?" frågade Niall. Dagen kunde ju inte gå sämre, så visst. Varför inte.

"Uhm, I suppose so." Nickade jag och såg sen Niall lämna med hans vänner. När jag såg dem försvinna runt ett hörn så kunde jag äntligen pusta ut. Under denna veckans småflirtande hade ingen av oss tagit upp skolan. Han såg ut att vara några år äldre så jag hade aldrig tänkt på det. 
Jag började gå mot mitt skåp, medans jag höll utkik efter Nialls och hans vänner, ville helst inte stöta in i dem igen. Mitt skåp var lätt att hitta, och det var redan fyllt av böcker jag lär behöva. Jag kollade på mitt schema och såg att jag skulle ha matte som första lektion, och den startade om tio minuter. Jag letade upp matteböckerna och begav mig sen för att leta efter salen. När jag väl hittade salen så insåg jag att jag var fem minuter försen. 

"Excuse me, but I'm new here so I could't find the classroom." ursäktade jag mig och kollade på den lagom tjocka mannen som stod framför tavlan och skrev upp formler. Mannen nickade åt mig och förklarade att det var okej. 

"Take a seat, and try too keep on" sa han och pekade med Whiteboard pennan mot en ledig plats brevid en brunhårig, tanig kille, nere i ett hörn. Jag gick ner mot platsen han föreslog och hälsade glatt på killen bredvid mig. 

"I'm Samantha, but everybody calls me Sam." sa jag och sträckte vänligt fram handen. Han kollade lite frågande på mig och det slog mig att ungdomar kanske inte hälsar så här. 

"I'm Louis, nice to meet you." Sa han och skakade handen med ett leende. Han sträckte fram sin anteckningsbok och förklarade att jag fick lov att skriva av honom, vilket jag gjorde. 

"Do we have any other class together?" frågade han och kollade på mitt schema som la ovanpå mina matteböcker. "Oh, I also have Physic with Mr. Sellerman." Det visade sig att vi skulle ha många lektioner tillsammans. 

Lektionen tog snabbt slut och jag gick ut tillsammans med Louis och pratade om sommarlovet. Jag förvrängde min historia och sa att jag nyligen flyttat hit med min familj, har spenderat sommaren med mina vänner. Medans jag egentligen har bott hos tre olika familjer, den ena värre än den andra, och spenderat sommaren inlåst i ett mörkt rum och kämpat för att överleva. Louis berättade att han hade spenderat sommaren i Florida med sin familj, vilket för klarar den bruna färgen på hans kropp. Vi bytte nummer och bestämde att vi skulle ses vid cafeterian innan våran nästa lektion började, sen svängde han av vid sitt skåp. Påväg till mitt egna skåp så fick jag syn på honom. Men inte bara honom, utan en blond, lång tjej med ansiktet fullt av smink, klängandes på sin axel. Han gav mig en blick jag inte kunde tolka. Jag hade aldrig känt såhär förrut, och jag ville inte känna så här. Jag tror att det finns ett perfekt namn för denna känslan, svartsjuka. Fast det kunde inte stämma, jag var inte svartsjuk. Det var bara en flirt, ingenting mer. Fast där kanske var någonting. 

Jag stod och kollade runt i det kalla, mörka och dystra rummet. Det skulle bli skönt att lämna detta dårhus, förgott. Varje gång jag lämnar en familj hoppas jag på att nästa är bättre, men det är tvärt om. Varje familj blir bara värre och värre, men har jag något val? Mina tankar avbröts av taxin som tutade utanför. Jag hände min svarta tygväska som lutade mon dörren, över axlen och gick ut från rummet. Mer än en tygväska behövde jag aldrig, för det var inte mycket som jag ville ha med mig som minne till nästa familj. Det ända som lade nerpackat var min dagbok, min telefon och en nalle som min mor hade lämnat med mig. 

Jag småsprang ner för trapporna och skyndade mig ut till taxibilen. Mrs och Mr Conord stod vid ytterdörren, och bar ett stort leende. Tro mig, nöjet var på min sida. Jag ställde mig framför den gula taxibilen och kollade mot dem.

"well, bye then." sa jag och hoppade in i taxibilen. Dem sa ingenting. Inte för att jag hade förväntar mig någonting, men jag hade endå bott hos dem i 4 månader, någonting hade dem väl att säga. Istället så gick dem tillbaka in i huset och smällde igen dörren. Jag suckade och stände igen bildörren och pluggade in hörlurarna i telefonen och bilen körde iväg. Det lilla, bruna huset var snart borta ur min syn och skulle aldrig mer komma tillbaka. Skönt!

 

7 timmar senare så stannade bilen framför ett stort vitt, vackert hus. Framsidan av husen var prydt av massor vacka blommor i alla dess färger och former, det fanns en stenad gång fram till farstun och en liten grusad gång som ledde till bakgården. Fasinerad öppnade jag bildörren och klev ut i den varma, kvava luften. Men min väska hängande på axlen och mobilen nerstoppad i min svarta kofta gick jag med sakta steg mot ytterdörren. 

Jag förde högerhanden mot den stora trädörren och knackade. Jag fixade snabbt till mitt röda, mellanlånga hår och rättade till min svarta beanie. Det tog någon minut innan dörren öppnades. En ung kille, skulle gissa på att han var i min ålder, öppnade. Han var längre än mig, mycket längre, hans blonda hår lade platt på hans huvud, han bar ett par beiga chinos och en blågrön tröja med trycket "free hugs" på. 

"Hello, you must be Samantha!" sa han med en dialäkt som visade att han inte var härifrån. "I'm Niall." Hälsade han och sträckte fram handen. Hans tandställning blinkade till varje gång han öppnade munnen. 

"Nice you meet you Niall." sa jag och skakade hans hand. "You can call me Sam by the way." Sa jag och han släppte in mig. Jag sparkade av mig mina slita, svarta converse och ställde dem sen till rätta i skostället. 
"Mom, Dad!" Ropade Niall och jag hörde plötsligt tunga steg från ovanvåningen. En kvinna, runt 45 års åldern och en man runt 50 års åldern dök upp i trappan. 
"She's finally here!" utbrister kvinnan. Hon går snabbt fram till mig och ger mig en varm och vänlig kram. 
"I'm Maura, and this is Bobby." säger hon och vänder sig mot mannen. Jag kunde höra i hennes röst att hon är en omtänksam och vänlig kvinna, och hade känslan att hon kommer behandla mig bra. Bobby, som mannen hette, sträckte fram handen och jag skakade den glatt. Hans hand var en aning svettig och jag kunde märka på hans ansiktsuttryck att han var nervös. Detta skulle gå bra, det kände jag på mig. 

Maura visade mig upp till mitt rum, som la på ovanvåningen. Hon öppnade en vit trä dörr och innanför dörren fanns ett enormt rum, större än vad jag någonsin har sett. Hela rummet gick i vitt och ljusblått och alla möbler var vita och blåa. En dubbelsäng stod intill en väggen och en enorm walk in closet. Där fanns en utgång till en altan, vilket bara såg så vackert ut. Även ifall jag gillade de små, mörka och instängda rummen jag var van vid, så kunde jag inte låta bli att bli förälskad i mitt nya, ljusa rum. Jag slängde min väska intill sängen och snurrade runt i rummet. Det var otroligt! 

 

Jag gjorde mig hemmastadd och en halvtimme senare kallade Maura ner mig till köket för kvällsmat. Jag tog en snabb kik i speglen som hängde på insidan av dörren och kollade på min spegelbild. Svarta, håliga tights, ett par svarta slitna jeans-skjorts, en röd och svart rutig skjorta och en beanie. Jag slänge mössan på sängen, rättade till håret och begav mig mot köket. Köket låg intill hallen, så det var inte så svårt att hitta i det stora huset. Familjen satt redan ner vid köksbordet och maten, som luktate otroligt gott, var redan framdukad. Jag satte mig ner brevid Niall, som log glatt. 

Middagen var trevlig, alla var trevliga och maten var perfekt. Jag hade aldrig ätit såhär god mat förrut. 

"Niall, could you take Samantha to shopping? I suppose she need new chlothes." Sa Maura glatt och kollade frågande på mig. 
"I.. I don't have any money" Stammade jag nervöst fram. Visst, jag behövde nya kläder, men inte ville jag väl att dem skulle betala allting. 

"Sweetheart, ofcourse we pay!" sa hon som om det inte vore något problem alls. Jag nickade och visade att det var okej för mig. Niall nickade också, och log med hela ansiktet. 

 

Tjugo minuter efteråt så vart jag och Niall inne i stan, och vi hade shoppat en hel del. Vi bestämde oss för att stanna till vid Starbucks för en kopp kaffe. Vi gick in genom den stora, fancy entren och möts av en underbar, vanilj och kaffe doft. 
"You can take a seat, so can i pay. What do you want?" Frågade jag Niall, och ställde mig i kön. 

"I can take a Vanilla latte." Sa han och gick sen och satte sig vid ett litet, runt bord bredvid ett av de stora fönsterna som vätte ut mot gatan, där alla människor gick. Kön gick ganska snabbt och det var snabbt min tur att beställa. 

"I take two vanilla latte, please" Sa jag och fummlade med pengarna i plånboken. 

"on their way." svarade killen på andra sidan disken. Jag kollade upp på honom och kollade rakt in i ett par bruna, vackra ögon. Jag rodnade, och hade ingen aning om varför, la fram pengarna och tog tag om kopparna. 
"thanks." sa jag snabbt och gav mig bort mot Niall. 

"Finally!" Utbrast Niall och började dricka på sin latte. Jag skrattade lätt åt minen han bar när han brände tungan på den varma latten. 

Vi pratade om en massa saker och kom verkligen överrens, antagligen för att vi är i samma ålder. Jag fick reda på att han kommer på på samma skola som mig, fast en klass över. Det kändes skönt att ha någon som jag kände på skolan. Han frågade om mina förra familjer och när han ställde den frågan så såg jag på honom att han ångrade det. 

"It's okay. I'm not ashamed of it." Sa jag lugnande och förklarade. Jag såg medlidandet i hans ögon undertiden. 

 

När kaffet tog slut så gick vi tillbaka till huset. Jag förklarade att jag hade haft en lång dag, så jag gick upp på mitt rum och la mig. Det tog ungefär tio minuter, sen sov jag som en stock. 

_________________________________________________________________________________________

 

They Don't Know About Us handlar om 17 åriga Samantha Jones. Samantha, eller Sam, har aldrig haft ett ordentlig hem, utan har bott hos fosterfamiljer överallt i England. Sam's föräldrar lämnade iväg Sam när hon bara var någon vecka gammal, för att hon inte kunde ta hand om henne. 

Sam är, vad många skulle beskriva henne, en pojkflicka. Sam klär sig mycket i baggy kläder, sneakers och keps. Hon färgar sitt hår så fort som hon får tillfälle, hon har aldrig samma hårfärg i en månad. Sam avskyr kärlek och romantik, hon tror inte på kärlek. Hon tror inte att det finns någon för varje person, och tror inte på att man kan leva lyckligt livet ut. 

 

Novellen handlar om när Sam börjar om på nytt, hos en ny familj, ny skola och nya vänner. Men även nya ovänner och nya upplevelser. Hoppas ni har lust att hänga på och läsa novellen! :)